När man är som jag, snart sjutton, så är inte alla förutsättningar sådär glasklara och tillgängliga som man kanske önskar. Jag vet ju faktiskt inget annat än att man går upp om dagarna för att gå till skolan och att nästan all övrig tid går åt till att desperat längta ihjäl sig efter de sista två dagarna i veckan då man ändå kan känna en gnutta frihet. Det är praktiskt sett det enda jag har gjort de senaste tio åren. De sju åren innan dess är nästan bara suddiga minnen av nostalgiska barnlekar, ett hundratal utomstående ansikten, bolibompas intro och gud vet vad. Allt handlar om att förbereda sig. "Men alltså, skolan är en förberedelse inför livet" Hur många gånger har man inte hört den meningen. Bara där. Inte ens yrkeslivet, utan livet. Förbereda sig inför vad? Vad är det meningen att jag ska syssla med när det är dags för mig att ta studenten och jag officiellt är välkommen in i den riktiga världen. Världen där ansvar och fri vilja är a och o. Och kommer jag ens att klara skolan så pass bra att jag får ta studenten? Det kan hända så mycket på två år.