Vem är du att komma in i mitt liv, från en dag till en annan, och bestämma över mina tankar. Från främlingar till bekanta till något helt odefinierbart. Vem är han att avgöra vad jag ska känna och hur jag ska må. Vem är han att tro att det skulle vara okej för mig att behöva sitta uppe till sent in på nätterna och ifrågasätta hur allt kunde bli som det blev och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Hur jag hade kunnat vara bättre. Det är fan inte okej. Inte någonstans. Det är ju bara jag som har brytt mig, från början till slut, och det gör ont att inse det. Så jävla naivt. Grattis. Hur kan man vara så fäst vid tanken av en person som man inte ens känner. Du är så värdelös i mina ögon nu. Åtminstone försöker jag intala mig själv det. Som du har fått mig att känna mig tänker jag aldrig tillåta någon att göra i framtiden. Du kanske inte behöver mig i ditt liv men lika lite behöver jag dig i mitt. Jag klarade mig ju så bra innan. Kunde jag inte bara ha varit någon annanstans den där kvällen? Då hade du inte betytt något för mig nu. Då hade du aldrig betytt något för mig alls. Då hade du inte varit ”han” som så många gånger har fått mig att tappa bort mig själv bland alla tankar. Jag är för bra för dig.