Varför gör jag samma misstag 10 gånger innan jag inser att det är just vad det är. Misstag. Jag är ju smartare än så. Det är jag väl? Hur kommer det sig då att jag sitter där gång på gång i samma tankebana och med samma slutsats. Varje gång. Vissa människor behöver man inte i sitt liv. Det är så. Men det är ett jävla jobb att ta sig tiden att glömma, eller i bästa fall lämna bakom sig. Tänk om det faktiskt funkar efter femtonde chansningen. Hur vet man när det är dags att ge upp och lägga allt åt sidan. Känslorna och förhoppningarna. Är det att lura sig själv och gömma sig bakom hur naiv man faktiskt är. Det är väl okej, sålänge man faktiskt kan erkänna? Sålänge man inte tar alldeles för stor skada. Det kanske faktiskt är okej att få hoppas och längta. Men när går gränsen, när omvandlas alla femton chansningar till självförakt.

 

Hur kan det vara så jävla svårt att inse.