Idag hade vi iallafall föreläsning i skolan, riktigt intressant och lärorikt men främst gripande och tungt. Har aldrig varit med om en sån märklig tystnad förut. Vi såg en timmes lång film där Emerich Roth, en överlevande från förintelsen, berättade om sin tid på olika koncentrationsläger under andra världskriget, bland annat Auschwitz. Han var jämngammal med mig när han och hans familj blev förda dit. Att höra om hur han succesivt togs ifrån sin familj under dom omständigheterna som var då kändes lite i hjärtat. Jag kände överhuvudtaget så mycket obehag under hela den filmen och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Tårarna var inte långt borta. Efter filmen kom Emerich själv fram och berättade om hans syn på hatet som finns än idag och drog paralleller till det han själv varit med om. Det var riktigt mäktigt att få höra hans teorier just eftersom hans historia är så ofattbar. Att en människa klarar så mycket och att det överhuvudtaget har hänt något så obeskrivligt hemskt som förintelsen och världskrigen. Det väckte mycket frågor hos mig, vissa som jag inte ens vill ha svar på. 

 

Jag har alltid varit fascinerad av förintelsen just för att det är så gripande och ofattbart, och jag har under flera år sett fram emot att kanske, någongång, faktiskt få höra historier från någon som överlevde den. Idag fick jag alltså det. Jag finner inga ord riktigt för hur jobbigt det var att se och höra det som han berättade om. Men det är jag så glad att jag fick chansen att göra.