Nä vad jag saknar mitt låånga hår nu!!!

 

 

Jag är nog inte så rädd för att bli sårad egentligen. Människan fungerar på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå fullt ut. Varför någon väljer att göra det ena framför det andra om personen i fråga nu ens har ett "andra" som alternativ, vill säga. Vad jag ser som det självklara kanske en annan inte ens har tänkt på tidigare. Istället får jag bara nöja mig med att jag aldrig kommer att möta människor som är precis som jag och tänker precis som mig. Jag kommer alltid att finna mig i situationer där jag känner mig helt vilse och missförstådd. För stunden och kanske mycket längre än så i vissa fall. Det ligger i människans natur att agera på olika sätt. Det är ju det som är spänningen i att ha personligheter och karaktärsdrag som ingen annan har förmågan att förstå sig på i alla lägen. Jag tror att det hänger ihop. Ingen väljer att såra medvetet. Utan att låta allt för naiv. Vi är bara olika helt enkelt och vissa saknar helt enkelt förmågan att inse det. Nu menar jag inte att man ständigt ska behöva känna sig trampad på och bara acceptera läget. Inte alls. Men de gånger jag har känt det så har det enklaste varit att tänka efter och konstatera att "Oj, så olika var vi". Jag kan inte ändra på mig bara för att mätta någon annans behov och förväntningar. Det vore detsamma som att tillåta mig själv att gå vilse när jag redan trivs med var jag befinner mig. Jag har så svårt att sätta ord på det här egentligen men jag skulle kunna spinna vidare på det mycket längre än vad som skulle räknas som sunt. Just nu önskar jag mest av allt att mina osorterade, diffusa tankar ska pausas, bara för några timmar, så att jag kan tillåta mig själv att stänga ögonen och somna. För att, nej, det känns inte bra alls att ligga uppe såhär allt för sent och skriva långa monologer om irrelevant tjafs och frågor som inte ens kräver svar. Men det är ju så intressant. Jag fascineras verkligen över det här irrelevanta tjafset. Gör ingen annan det?