- Jag menar, på grund av din diagnos? Lägger hon till och låter lättad, som om frågan nu var berättigad. Jag funderar inte speciellt länge innan jag svarar.

- Om jag kommer att dö i förtid vet ingen, precis lika lite som om du skulle dö i förtid. Skillnaden är att jag har en muskelsjukdom som har fått mig att börja tänka på saker som jag aldrig tidigare haft anledning att tänka på. "

Det här är ord från min mamma. Min mamma som föddes med en muskelsjukdom och hon är starkast i världen. Kanske inte kroppsligt men psykiskt.  

Inga ord är tillräckliga för att förklara hur mycket hon betyder för mig. Den här människan har gjort mig till den jag är idag och ingenting skulle få mig att vilja ändra på det.

Min mamma är precis som alla andra mammor men hon har inte samma förutsättningar. Under min uppväxt hade hon ingen möjlighet att böja sig ned och krama mig när jag var som allra ledsnast och hon hade inte möjligheten att bära upp mig och trösta mig när jag satt inkrupen i ett hörn och var fly förbannad. Hon ville mer än allt annat men hon kunde inte. Och bättre blev det inte av att jag alltid har varit otroligt trotsig. Den ekvationen har aldrig gått ihop. Trots det har hon funnits där för mig mer än någon annan någonsin har gjort. Hon har alltid varit den som har förstått mig fullt ut och gett mig mer tröst än vad alla kramar i hela världen skulle ge. 

Mamma fick diagnosen Limb-Girdle muskeldystrofi när hon var 21 år gammal. 5 år innan jag kom till världen. Den här sjukdomen innebär att hennes kropp blir svagare med tiden och att hon inte kan använda ben och armar på samma sätt som du och jag. Det här medför att hon behöver assistans under dag och -kvällstid som kan agera armar och ben åt henne. Enligt statistik är det hon och 49 andra i Sverige som har den här sjukdomen. 

När jag var nio träffade mamma min bonuspappa för första gången. Han bodde på Gotland och därmed flyttade mamma dit. Jag valde att bo kvar i Stockholm tillsammans med min pappa. Idag träffar jag mamma någon gång i månaden och då allt som oftast under helger och lov eftersom det är då jag har ledigt. Det har tagit mig åtta år att inse hur värdefullt det var och är än idag. Inte nödvändigtvis att hon flyttade men att hon träffade min bonuspappa. Det har haft enormt stor betydelse för hela vår familj och inte minst för mig. Jag vågar säga att det är bland det bästa som har hänt henne och därmed är det även det bästa som har hänt mig. 

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det är att ha en mamma som kan gå, springa, simma, och allt annat man utnyttjar kroppen till. Men lika snabbt viftar jag bort tanken och nöjer mig med att det faktiskt inte har någon som helst betydelse. Ingen betydelse alls. Min mamma är bäst ändå, även om hon inte kan använda sina ben och armar. Tänk att min mamma kan göra nästan ALLT men sittande i en rullstol och allt som oftast med ett leende på läpparna. 

Ni vet när man gick i mellanstadiet och folk frågade ”Vem är din idol?” Jag tror inte att jag någonsin har kommit underfund med om jag har någon idol eller inte. Är inte en idol en artist eller en kändis av något slag? Därför har ”Jag har ingen idol” alltid varit mitt svar. Idag vet jag med säkerhet att om jag har en idol så är det min mamma. För en idol är någon man ser upp till. 

Jag står här idag, som den stoltaste dottern i världen och på andra sidan Östersjön sitter min mamma. Hon är lika närvarande för mig idag som för 8 år sedan trots att vi då till och med bodde under samma tak. Hon lever en dag i taget och hon gör varje dag till det bästa även fast hon stöter på hinder och missförstånd i brist på empati från omvärlden. Det beundrar jag henne för. Hon tar sig fram ändå, och i mina ögon blir hon bara starkare för varje dag som går. Hon är den starkaste jag vet, min hjälte, min största förebild och min vägledning genom livet och nu även min idol. 

Det här är en skoluppgift vi har fått, att hålla ett tal.