"Det enklaste sättet att komma över någon är att hamna under någon annan" Ja, kanske det.

Åtminstone så tror jag att det iallafall kan ha hjälpt mig en bit på väg. Låter ju komiskt. Varför trösta sig själv på det sättet? Jag vet inte. 

"Tiden läker alla sår" Well ja, såsmåningom. Det slutar iallafall att göra sådär förbannat ont efter ett tag, det vet jag med säkerhet. Det gör ju svinigt jävla ont såfort man inser att det faktiskt inte var ömsesidigt alls. När man har trott att det kommer funka men i själva verket var det bara fel rakt igenom och från första dagen.

 

Jag har haft så olika uppbrott. Några har bara känts självklara och varit helt smärtfria, sådär från en dag till en annan. Ungefär som att knäppa med fingrarna och så föll allt på plats igen. Jag har också haft dom uppbrotten där jag envist har tvingat mig själv att inse. Legat uppe sent om nätterna och verkligen överanalyserat allt innan jag kommit fram till det som var så självklart. Jag har behövt börja om från ruta ett så många gånger för att jag så envist har trotsat alla faktum.

 

Viktigast är nog att man tillslut vågar inse när det faktiskt inte funkar. Det kan ta ett tag. Det kan ta flera veckor. Jag brukar vara sådär barnsligt naiv och försöka intala mig själv både det ena och det andra innan jag får tummen ur.

 

Det är okej att tvivla på sig själv flera gånger om. När man väl har insett och konstaterat, då kan det bara gå bättre. Det är något fint i att tvivla, för det betyder ju ändå att man faktiskt inte vill ge upp även när det gör som ondast. Man är beredd att riskera sitt eget välmående bara för att ge något hopplöst en sista chans. Allt löser sig ändå och det är OKEJ att inte må bra ett tag, för någon dag kommer man på sig själv med att det faktiskt inte var så jävla svårt. Det gick till och med av sig själv utan ansträngning, i bakgrunden av allt annat.